Har sedan länge gett upp tanken på att göra ”som man borde”. Eller är det snarare ”att göra så som andra tänker att man borde”?
Med första barnet ville jag göra allt rätt. Vara hemma länge. Vara en bra mamma. Vad jag inte insåg då för snart fem år sedan var att för att vara en bra mamma, måste jag må bra själv.
Efter en svår bebisstart och en förlossningsdepression kom den långsamma insikten att jag nog inte är gjord för hemmafrulivet. Insikten följdes av en lättnad. Och en känsla av att jag inte alls var sämre för att jag inte njöt av att sköta bebis, ta hand om hushåll och att jag saknade ett sammanhang utan barn i vardagen.
Med andra barnet gjorde vi det som funkade bäst för vår familj. Jag började jobba en dag i veckan när lillasyster var sju månader och gick upp till deltid första dagen efter att föräldraledigheten tog slut. Har inte ångrat en sekund.
Trots intensiva vardagar med dagislämningar och -hämtningar, pendling och stundvis mycket jobb, mår jag nu 100 gånger bättre än när jag var vårdledig med första barnet när hen var två år.
Trots att jag känner mig trygg i mitt val kan jag ändå bli väldigt ledsen när folk i min närhet känner sig berättigade till att ha åsikter om hur fel vi gjort i våra val. Kommentarer som ”Stackars barn som måste börja dagis så tidigt” eller ”Jaa, alla gör ju som man vill, men JAG ångrar inte en sekund åren hemma med mina barn”.
Där vill jag bara svara ”vad bra om just du trivdes att vara hemma med barnen” och tyst tänka att jag i alla fall inte dömer andra som gjort andra val än jag själv.
Pampasbonden 