Haha. Känns som om naturen såg mitt förra inlägg och bara: Nehepp! No more words needed.
Att ropa hej
Månad: mars 2020
Pirret
Har ni någon gång haft ett skönt pirr i magen? Ett sådant där pirr som när man väntar på att få träffa någon man tycker om, eller när man ser framemot något riktigt roligt. Det pirret har jag.
Mitt pirr är våren. Inte i den bemärkelsen av fågelkvitter och nyutslagna löv, även om det också är trevligt. Nej, pirret är vår som i vårbruk. En vår fylld med brummande maskiner, damm och flytgödsel. Varje dag är olik den andra och tempot är högt när det kör igång.
Våren är en tid av väntan och förväntan. Just nu känns det som att den är så nära. Kanske har det att göra med den snöfattiga vintern. Eller det faktum att nästan alla sociala sammankomster har avbokats och jag behöver något att se fram emot.
Det är som om det ligger i luften. Sakta ser man hur åkrarna torkar upp lite mera dag för dag. Snart är det dags att fixa till det sista i maskinväg innan våren kör igång på allvar. Sedan beger vi oss ut.
Vem är Pampasbonden?
Jag som bloggar heter Madelene och bor i en liten by i Österbotten. Sedan sex år tillbaka är jag tillsammans med en bonde. Vi flyttade i somras in i mina svärföräldrars hus och jag är för tillfället vårdledig med vårt första barn. Bloggen behandlar livet på landet i allmänhet och livet på ett jordbruk i synnerhet.
Jag är uppväxt på en mjölkgård i det avlånga landskapet Österbotten. Länge var min största dröm att få komma bort, såsom det ju ofta är när man är ung. Jag flyttade hemifrån och levde studieliv i Nyland, var på utbyte, ”hittade mig själv” och tog examen. Trots min längtan bort drog ändå rötterna mig tillbaka. Jag flyttade hem, fick jobb och så småningom även en sambo, Bonden. Min sambo är heltidsjordbrukare och jag jobbar själv på en fackförening för lantbrukare och trädgårdsproducenter.
Trots att jag när jag var yngre bara önskade att få se världen, är jag i grunden väldigt bekväm av mig. Jag älskar tryggheten i min vardag, även om den inte är utan utmaningar. Min förhoppning är att ni ska finne nöje i min skildring av glesbygdslivet.
Fotnot
Namnet pampasbonden syftar på bloggens tema och geografiska placering. Pampas är ett smeknamn för mitt avlånga (och platta) moderlandskap: Österbotten.
Trädgårdstankar i mars
Jag är en (nybliven) hobbyodlare. Amatör i ordets rätta bemärkelse.
Att göra upp en odlingsplan åt Bonden, räkna ut såtäthet för spannmål och köra traktor är väl inga större problem. Däremot att odla i trädgårdsland, rabatter och driva upp plantor: där är jag en fullskalig nybörjare.
Länge trodde jag att trädgård aldrig var något som kunde väcka mitt intresse. Ända tills ifjol när jag föräldraledig och mitt uppe i en renovering fann ett oerhört lugn i att påta i jorden och planera rabatter. Bara under fjolåret tillkom det två stenpartier, istället för den tänkta avveckling jag inledningsvis hade i tankarna.
Nu ska ni inte tro att jag är någon expert, eller blivande guru inom hemmaträdgården. Tvärtom skulle jag hävda. Jag är den som gillar att plantera, så och skita ner mig i de där första stegen i odlingen. Vid efterkommande vattnande, omplanterande och andra nödvändiga åtgärder går det inte nödvändigtvis lika smidigt.
Vi kan ju ta en titt på hur odlingssäsongen 2020 ser ut hemma hos mig:
Till höger: paprika och chili
Januari inleddes med sådd av diverse blommor. Mycket grodde, mycket dog. Nu lever några solvändor, ett fåtal toffelblommor, fetknopparna och taklökarna kommer sakta men säkert. I början av mars var det dags för paprika och chili, här lever mitt hopp ännu. Åtminstone chilin verkar trivas i solskenet.
Det som ännu finns kvar på förodlingslistan är min favorit bland rotsaker: rotselleri. Sådde direkt på friland ifjol, men den hann inte bilda någon knöl under växtsäsongen då.
Är det vår nu?
Är det bara jag eller är våren ovanligt tidigt i år? Överallt i mina rabatter sticker det upp små knoppar från lökarna. Har försökt skydda dem bäst det går, men håller tummarna att de klarar sig ifall det kommer en värre köldknäpp.
Om att blogga
Länge har tanken funnits där. Kanske jag skulle börja skriva? Allt mera bara bubblar inom mig och jag kanske skulle få samlat mina tankar och bara ta språnget och börja.
Men VAD ska jag skriva om? Jag tänker mig att en blogg lever med ens livssituation. Ska den helt enkelt få handla om livet på landet, med en bonde, i ett heterosexuellt förhållande? Var är twisten liksom? Jag bor ju varken utomlands, i någon storstad eller har några spännande fritidsintressen. Jag är alldeles vanlig, bor i ett hus med sambo och barn och flyttade tillbaka till min hemregion efter studierna.
Eller kanske twisten ligger i just det? En stor del av befolkningen bor ju i städer och får kanske därmed aldrig någon inblick i just en vardag som min. De kanske inte kan föreställa sig hur det är att tassa ner i den iskalla källartrappan för att elda i pannan innan man kan ta en varm dusch den dagen? Att jag måste gå 200 meter från vårt hus innan jag når en asfalterad väg? Eller det faktum att jag bor med en bonde som lever av (och med) jorden och våra grisar.
Det är kanske det jag vill få fram. Hur jag lever, tänker och vad jag väljer. Att få berätta med mina egna ord.
Vikten av självförsörjning
Igår läste jag en artikel i Maaseudun tulevaisuus om hur Sverige hört sig för hos oss i Finland om vi kan förse dem med livsmedel. Den största orsaken är att Sverige endast har 50 % i självförsörjningsgrad på livsmedel, medan Finland har över 80 %.
Med dessa siffror i bakfickan behöver vi inte oroa oss för att maten ska ta slut i vårt land. Visst kan en del varor vara slutsålda på grund av folks hamstrande. Men håll gärna i minnet att korna mjölkar varje dag och exempelvis vi skickar grisar till slakt varje vecka. Dessutom, som tur är, finns det ännu inga bevis på att Covid-19 skulle påverka produktions- och sällskapsdjur eller spridas av dem.
Länge har jag varit övertygad om vikten av vår egen livsmedelsförsörjning. För vi behöver alla äta, varje dag, vare sig undantagstillstånd eller inte.
Corona och bonden
Finns det något annat att blogga om än Coronasituationen just nu? Känns nästan som om det är lite nonchalant att inte ägna åtminstone ett inlägg åt undantagstillståndet i vårt land. Massvis har redan sagts, men mina två reflektioner efter gårdagen är spontant:
- Hur otroligt proffsig, lugn och tydlig vår regering med Sanna Marin i spetsen verkade på statsrådets presskonferens igår
- Vikten av att vi nu arbetar tillsammans för att smittan inte sprids och att vi ”plattar ut kurvan” – blir alldeles varm i maggropen av den solidaritet som jag möttes av i mina flöden idag
Samtidigt diskuterade jag och Bonden vid kaffebordet imorse hur detta påverkar oss och vår vardag. I nuläget har inte speciellt mycket ändrats för oss. Jag är väldigt medveten om från vilken priviligierad position jag konstaterar detta. Skulle jag och Bonden haft en annan vardag och framförallt andra yrken skulle vi knappast sitta och hävda samma sak.
Men faktum är att jag som vårdledig ändå är mycket hemma, den ”största” ändringen är att eventuella mamma-barn träffar har avbokats i det här skedet. För Bonden är vardagen i princip den samma: grisar ska skötas morgon och kväll och däremellan sitter han ofta endera i traktorn eller grävmaskinen.
Många gånger har jag klagat över sena kvällar, mycket jobb och allmänt oförutsägbara arbetsdagar, men idag är jag bara tacksam över att jag bor och lever med en jordbrukare.
Välkommen till Pampasbonden!
Hjärtligt välkommen ska du vara till denna sprillans nya blogg!
Här kommer det att bloggas om livet på landet, vardagen med en bonde, trädgårdsförsök (och -misstag) och lite lantbrukspolitik. Välkommen med in i livet med oförutsägbara dagar, lantisar och grisar!
PAMPASBONDEN
Pampasbonden 