24.4.2020 ansökte jag om mina agronompapper. Tre veckor senare såg jag att allt blivit godkänt bara några dagar senare. Orsaken att jag inte sett det var att allt sänts till skolans e-post fast jag i ansökningsblanketten fyllt i en annan? Nåväl, jag är ju trots allt FÄRDIG!
Detta är den mest udda känsla jag haft under våren. Efter att ha kämpat med att försöka få allt klart på distans. Efter X antal avbrott. Byte av jobb. Graviditet och bebis. Renovering. Mammahjärna.
Här är den:
Min gradu!
Den är verkligen inget mästerverk. Min duktiga flicka gråter lite inombords över hur halvhjärtat genomförd den slutligen blev.
Men.
Försöker intala mig följande:
Den är klar
Jag har fått den högre utbildning jag drömt om
Det lyckades trots ovannämnda orsaker till förseningar (om än en hel del prokrastinering fanns med under processen)
Den är klar
Ett ångestmoln över axlarna har lättat. Men känslan ändå, surrealistiskt är det enda jag kommer på för att beskriva den. Och hur ohögtidlig den slutliga processen har känts. Fyll i en blankett och sen få ett e-postmeddelande.
Jag har ju som sagt under den senaste tiden börjat sticka. De första projekten som blev klara var bl.a. halsvärmare och en mössa. I början av mitt nyvunna intresse för stickningen hävdade jag bestämt att jag aldrig kommer att börja sticka sockor. Det kändes för svårt med många olika tekniker att behärska som att plocka upp maskor, få till kilar och förstås den fruktade hälen.
Jag hade också ett minne av lågstadiets handarbetstimmar (då för övrigt alla var tvungna att sticka ett par sockor) att det var rätt obekvämt med många stickor, svårt att få jämnt och risk för att tappa maskorna.
Men efter att ha blivit varm med stickorna bestämde jag mig för att prova. Hur svårt kunde det vara? Som av en slump diskuterade jag stickning med min mor och då kom vi oss in på magic loop. Det innebär att man även stickar mindre projekt, som t.ex. sockor och vantar, på en rundsticka. Mamma hävdade att det nog är riktigt lätt att sticka på det sättet och jag bestämde jag mig för att ändå prova.
Socka med magic loop
Då jag ännu har rätt svårt att förstå skrivna stickinstruktioner har videoklipp varit räddaren i nöden. Strömsö har jättebra korta videon med hur man lägger upp, stickar olika sorters maskor och tar ihop. Och på youtube finns det förstås en uppsjö av stickvideon. I teorin kan man sticka två sockor samtidigt med magic loop, men jag har hittills stickat en åt gången.
Jag ska inte ljuga: jag höll på att ge upp många gånger när jag började med min första socka. Först sket det sig med att få in att sticka sockor på rundstickan, det var som om hjärnan inte ville programmera in hur man skulle göra. Sen plockade jag på något vänster upp en massa maskor i misstag under hälen, hälhoptagningen blev inte alls som i beskrivningen och så vidare. Efter många fula ord, och en X antal gånger uppriven stickning fick jag färdigt den första sockan. Efter det var det som om något klickade i huvudet: jag kunde ju! Det förlösande för mig har helt klart varit hur bekvämt det är att sticka med en rundsticka istället för det vanliga strumpstickorna och att jag börjat få till hälen. Resultatet är redan flera sockor, tre par till Barnet nästa vinter, ett par till Bonden och nu står undertecknad själv i tur.
Hann knappt posta föregående inlägg innan arbetet här hemma brakade lös igen. Under i princip två dagar har vi harvat, sått och vältat 17 hektar vete. Brådskan stavas utlovat regn till helgen. Svärfar och jag skötte vältandet idag, där jag fick eftermiddagspasset.
Trots att man ju de facto är väldigt bunden om man bor på ett lantbruk kände jag en oerhörd frihet idag. Bara jag, traktorn och fredagsradio på full volym.
Både regn och snö (!) har bromsat vårbruket under de senaste dagarna. Dagar som jag då hunnit spendera ute i trädgården. Det är så härligt när en sort efter den andra börjar blomma, så här kommer en liten titt på vad som blommar hos mig just nu.
Snödropparna slog ut ordentligt idag. Vildtulpanerna håller på att börja blomma. Vit scillaPärlhyacintMorsdagsrosen med pionen i bakrunden som tack och lov överlevde den något omilda flytten i höstas.
Till för ett par år sedan hade vi ännu grisar i den äldsta delen av ladugården. En del som var mycket tung att arbeta i rent fysiskt och inte optimal vad gällde inomhusklimatet. Efter att det lilla traktorgaraget för länge sedan blivit för litet byggdes hela den ladugårdsdelen om till garage för både bilar och betydligt större fordon. Kvar på utsidan lämnade den tomma dyngplattan, nu utan fastgödsel.
Till morsdag fick jag och svärmor en efterlängtad kompost. Den har vi dels för att minska på soporna till tunnan som vid varje tömning har en tendens att vara överfull. Dels för att ta tillvara på det biologiska avfall som två hushåll producerar. När man äter 98 % av alla måltider hemma blir det en hel del potatisskal, kaffesump och matrester.
Komposten fick passligt nog sin plats på dyngplattan, eller kompostplattan kanske vi skall kalla den.
Tydligen hade vi redan ett färdigt skydd för att förvara kompostströet i = den gamla skitkanalen.
Ännu händer det inte så mycket i tunnan, men jag tänker att efter ett par veckor när vi kontinuerligt fyllt på den kommer temperaturen säkert att börja stiga.
Det bästa av allt med placeringen? Det gör inget ifall komposten börjar klotta eftersom det finns en liten brunn under plattan dit all överflödig vätska far.
En av de saker som får mig att må bra och koppla av är att måla. Ju större projekt desto bättre. I sommar hoppas jag hinna med en maskinhall och det vita runt vårt hus om bara vädret tillåter.
Innan det blir dags för dessa projekt har jag redan hunnit tjuvstarta målningen 2020.
Plockepinn
Här hemma kom en byggsats till en sandlåda hem häromdagen. Den väntar nu i garaget på sitt sista varv lasyr innan det är dags att skruva ihop den.
Den senaste veckan har jag också hunnit hjälpa till med ytbehandling och målning av en bastu hemma hos mor och far. Igår fick den sista varvet på fasaden. Som jag väntar på invigning av den senare i sommar!
Pampasbonden 