Snart byggstart

En av grundideerna med bloggen jag hade var att jag skulle kunna ge en inblick i vårt jordbruk och vardag. Att visa var och hur våra grisar lever. Men så fick vi in en smittsam djursjukdom i vår besättning i början av 2020, nämligen salmonella. Hindrande av smittspridning och handdesinfektion var vardag för oss (i alla fall i svinhuset) redan då man började höra talas om Corona.

Smittan ledde till en stor operation med sanering av ett av våra svinhus, tvätt, desinficering, massvis med klädbyten och tät kontakt med kommunala och regionala myndigheter, slakteri osv. Som en liten ”bonus” hade vi också ett åsknedslag i början av sommaren. Pappersexercisen har varit… utmanande. Det har krävt mycket tid och energi av alla inblandade. Framförallt var vi tvungna att skjuta en stor planerad investering på framtiden. Nu börjar allt så småningom ha rett upp sig och beroende vinterns väder har vi troligen byggstart i slutet av januari i år.

För några dagar sedan var vi ute och avvägde där vårt nya svinhus kommer att byggas under 2021. Just nu är det bara en åkerplätt, men om ett par veckor är det förhoppningsvis full rulle. Nu håller vi bara tummarna att den värsta kölden inte blir alltför långvarig.

Snart blir utsikten en annan

103 år

Idag är det Finlands självständighetsdag. 103 år blir vårt land. Varje år den sjätte december stannar jag upp och tänker på de som kämpat för vårt lands självständighet. Främst tänker jag på min pappas farfar, ”gambäfaffa”. Han var en stor trygghet i min barndom. Hos gambäfaffa byggde jag Lego, drack gul lemonad och gick på promenad upp till höga berget.

Jag förstod först när jag blev äldre att han varit med i kriget. Liksom många andra veteraner pratade han aldrig om kriget. Det enda jag minns är från tiden han bodde på Pedersheim när han inte ville ta sina mediciner för att han trodde ryssen höll på att förgifta honom. Jag tror också att fammo berättat om att gårdens häst kallades in i kriget.

Gambäfaffa blev hela 97 år gammal. Sinnet grumlades de sista åren, men kroppen var (såvitt jag minns) i relativt gott skick. Jag hoppas att han var glad över hur vårt land utvecklats. Att vi har ett tryggt och stabilt land. Allt det som gambäfaffa också gav mig.

Ofrivillig paus

Det är länge sedan jag bloggat. Det finns en hel rad saker jag kunde skylla på, men det enklaste är på något vis det mest sanna. Livet kom emellan. Livet med en allt vildare tvååring, söndrig telefon och hög takt i vardagen under höstbruket.

Nu har tempot äntligen lugnat ner sig här i novembermörkret. November är den tyngsta månaden tycker jag. Regn, slask och mörker. Och i år också ett litet virus som sabbar en hel del.

För att motverka allt detta har vi börjat julpynta hemma. Bonden som annars är rätt strikt med när man ”får” börja med pyntandet har hängt upp gardiner, julstjärnor och plockat fram ljusstakar under den senaste veckan. Själv har jag provlagat lite plockmat till lilla jul nu i helgen. Vi maxar adventstiden i år va?

Jul i fönstret

Täckodling

Såhär skrev jag i början av maj när jag startade ett inlägg om täckodling :

Det känns som om jag eventuellt är sist på bollen när det gäller detta, men i år tänkte jag testa på att täckodla. Jag har redan fixat grunden till bänken, nu saknas det bara att täcka. Det enda material vi har hemma just nu är halm. Något som säkert skulle funka bra om det inte vore för det faktum att vi bor på ett rätt så blåsigt ställe. Halm har ju en tendens att flyga iväg.

Efter att jag skrivit om dethär täckte jag ändå med den halm vi hade. Synnerligen torr halm… Jag täckte in en del av bänken med halm, satte fiberduk och stenar på så att det inte skulle flyga iväg i första taget. En blåsig dag senare hade 90 % av halmen blåst iväg till grannarna, fiberduken upphittades vid åkerkanten och jag var något uppgiven. Främst för att jag ju nog varit medveten om hur stor risken ändå var med tanke på stället där vi bor.

Skam den som ger sig. Den stora bänken jag tänkt täcka är i nuläget otäckt (och lär så förbli), men i princip alla pallkragar fick någon typ av täckning under sommaren. Gräsklipp kommer det begränsad efter vår gräsklippare, men jag har också täckt med bl.a. ogräs som inte fröat av sig, rabarberblad och en del av libbstickans äldre blad. Det gick inte snabbt att täcka som jag gör, men det var så roligt att se hur bra allting växer i en jord där fukten hölls jämnare av täckmaterialet.

Vi lade lite rullgräsmatta i juli och där kommer det äntligen ordentligt med gräsklipp. Gräsklippet som kommit därifrån lyckades jag räfsa ihop till alla mina tre nya pallkragar och till den nya rabarbern. Här nedamom ser ni hur det såg ut i mina pallkragar i slutet av juli.

Nytäckt palsternacka och dill
Bön- och gurklådan bäddades in
Ännu lite palsternacka

Målningsbiten

Jag hade färdiga planer i våras för vad som skulle målas i sommar. Som med planer överlag på en gård kan de snabbt ändra. Mycket målat har det definitivt blivit. Men maskinhallen som fanns med på listan blev inte en av dem.

Däremot har vi bland annat målat vindfång, hängbräden, tak och lekstuga i sommar. Det största projektet blev vårt eget hus där allt målningsbart plus taket fick ett rejält lyft.

Varv nr 1 av 2
Taket blir som nytt
Färdigt!
Den hyrda ”spindeln” har varit en storfavorit under målningstagen

Jag trodde aldrig jag skulle erkänna det här, men i år har jag varit tacksam för att vi har en relativt underhållsfri fasad på huset. Jag som alltid drömt om ett rött trähus med vita knutar. Vilken tur att vi inte behövde måla hela huset!

Flyghavremånad

Som uppväxt på en mjölkgård har jag alltid förknippat juli med höbärgning. En månad fylld med att vänta på vackert väder, hövändning och bromsar. Idag bor jag med en bonde som odlar spannmål, så här bärgas inget hö. Däremot väntar vi definitivt på de dagar då solen skiner. Juli förknippar jag numera med den årliga flyghavrejakten.

Tvåradigt korn (Arild)

Varje juli går vi (bokstavligen) igenom alla åkrar för att kontrollera om vi har flyghavre någonstans. Hittar vi inget får man vara nöjd. Om vi däremot hittar flyghavre plockas den genast bort, skiftet kollas på nytt efter en tid och ännu nästa år vidtas åtgärder för att få bukt med problemet.

Även om vi faktiskt bara gör vår plikt och följer Finlands flyghavrelag, där det bl.a. står att markägaren är skyldig att se till att hålla bort flyghavren, är det också en chans att få se hur alla grödor artar sig. Förutom att spana efter flyghavre får man en bra helhetsbild över hur det ser ut på alla åkrar. Observationer görs bl.a. gällande i vilket utvecklingsstadium grödan är, hur växtskyddet lyckats, eventuella växtsjukdomar och hur dräneringen fungerar.

Sen att det ibland är riktigt vackert där man går gör ju inte saken sämre. Då kan man bortse från bromsar, daggvått spannmål och därpå följande dyngsura skor och byxor.

Där som sädesfälten böjer sig för vinden

Paprikaskogen

Ifjol blev vi riktigt bitna av djävulssylt. Den är ett perfekt tillbehör till tacos, chips eller som smaksättare i såser. Inför detta år tänkte jag försöka odla en del av ingredienserna själv. Svärmor odlar tomater så jag försökte mig istället på paprika, chili och vitlök. Vitlöken minns ni kanske från tidigare inlägg hur bra det (inte) gick.

Paprikan däremot grodde, planterades om och växte som tusan. Jag skänkte några plantor till min lillebrors nya växthus, och planterade resten själv. Handen på hjärtat sparade jag nog lite för många plantor. Häromkvällen plockade jag in runt 20 paprikor och det minskade inte nämnvärt.

Bananpaprika

En detalj i mitt odlande är att jag inte är sådär jätteförtjust i att äta paprika. Speciellt färsk paprika får jag lätt en envis halsbränna av. Tillagad brukar däremot gå bättre. I nuläget har vi fyllt, grillat, rostat och kokat paprika på olika sätt. Djävulssylt gjorde jag en sats av häromkvällen, men den blev något för stark… Jag hade höftat lite när jag köpte chili från byns chilibutik, Yvonnes chili och grönsaker, eftersom min egen chili ännu inte har några mogna frukter.

Chilin har äntligen satt frukt

Årets nya gröda

Vi odlar vanligtvis foderkorn, vete, bondböna och ibland havre. I höstas testade vi en ny gröda för oss, höstvete. Som namnet säger sås det på hösten och det stora spänningsmomentet var hur det skulle övervintra. Efter vad som tycktes vara en evighet blev beståndet äntligen ordentligt grönt! Vissa kala fläckar finns nog där det varit för vått, men överlag ser det ganska lovande ut.

I slutet av mars tyckte vi oss se lite liv bland brodden. Sedan kom det flera köldknäppar med både snö och hagel som gjorde att man kände sig lite avvaktande till om det alls skulle bli till något. Allt såg också envist brunt ut ännu slutet av april och vi funderade nog flera gånger om experimentet alls lyckats.

30.3.2020

I början av maj började det sakta men säkert vända. Beståndet blev allt grönare och började så småningom att sluta sig.

8.5.2020

I måndags tog hela familjen en cykeltur runt byn för att spana över höstvetet. Trots torkan ser det helt okej ut. Några bristsymptom (bl.a. mangan) kunde vi observera och som ni kan se på bilderna under har det redan börjat gå i ax! Ännu har vi förstås en hel växtsäsong framför oss innan det är dags för skörd. Men Bonden talar redan om vad vi kanske ska testa nu till hösten.

22.6.2020

Sommarmössor

Jag njuter av de stickprojekt som inte kräver massvis med garn och som blir färdiga på relativt kort tid. Någon gång i livet ska jag sticka en tröja åt mig själv, men nu räcker det bra med sockor, mössor och andra mindre projekt.

Marks hade sommarrea på lite bomullsgarn nu i juni och två sorter åkte hem i påsen häromveckan. Det var ett garn som var så roligt att sticka med att det blev mössor både till mor och barn.

Färdiga sommarmössor

Jag fryser till 90 % om året så en mössa kommer nog i användning även under sommarhalvåret. Här hittar ni barnmössan och vuxenmössan.

Alla trådar fästa

Vitlökslandet

Det trädgårdsprojekt jag sett mest framemot i vår var att pröva på att odla vitlök. På grund av diverse orsaker hann jag aldrig få ner någon vitlök i höstas. Min vän Odlingsrådgivaren hävdade dock att det skulle gå lika bra att sätta den tidigt på våren. Sagt och gjort, i slutet av april sattes vitlöken i en av mina pallkragar. Varje vecka gick jag och kikade om något kommit upp, men det såg inte lovande ut.

Blivande vitlök

Jag hade mina aningar om att det eventuellt inte skulle gå så bra när jag satte löken, för den kändes lite… mjuk? Men jag hoppades ändå på det bästa. Det gick tyvärr som jag trodde för i nuläget har ingen vitlök alls kommit upp. Antagligen har jag förvarat den fel här hemma eller så var det inte världens bästa utsäde.

Synd på bra utrymme i pallkragen tyckte jag dock att det var, så för någon vecka sedan tryckte jag ner några rosenbönor och frilandsgurkor. Läste väl inte så noga på påsarna men rosenbönor kan tydligen bli upp till 2 meter långa?! Tror det blir att flytta på dem inom de närmaste dagarna till något ställe där de har bättre klättringsstöd.