Vad bonden säger och vad han menar

Det finns vissa fenomen man nästan är tvungen att vänja sig vid när man bor med en bonde. Att tidtabeller inte alltid (läs: sällan) håller. Att dagarna snabbt kan ändras. Men kanske framförallt hur man borde tolka saker och ting när de förmedlas till en. Här ska ni vara medvetna om att jag och Bonden i många avseenden är väldigt olika, jag är alltid 15 minuter i tid, medan han ständigt är 15 minuter försenad.

Den eviga tidsoptimisten

”Jag kommer hem runt klockan 17.”

Trodde du kanske det betyder att arbetsdagen är slut? Hahaha. I vårt fall betyder det i nio fall av tio att Bonden kommer hem till gården då. Men ingång till vårt hem är kanske två timmar senare. (Om man har tur)

”Jag kan bli lite sen.”

Märk väl på meningens slut. Det här används frekvent när vi diskuterat ovannämnda hemgång. ”Lite sen” kan betyda allt från en halvtimme, till att han kommer in långt efter att vi andra lagt oss.

Sen finns det de helt underbara dagarna som inleds med:

”Jag tror jag tar ledigt idag.”

Att bara säga mitt i all rumba med fähusbygge, grisskötsel och flyghavreplockning att idag är det nog en ledig dag. De dagarna är helt fenomenala.

Snart dags för första skörd

Än är det länge innan vi kan tröska något ute på åkern. Men i växthuset händer det massor varje dag! Allt har verkligen dragit iväg nu när sommarvärmen kommit. Snart kan jag skörda djungelgurka, krukgurka, spetspaprika och körsbärstomat. Chilin och äggplantan blommar också men där tar det nog någon månad ännu innan provsmakning.

Djungelgurka en av de första att bilda frukt
Spetspaprikan också på gång
Krukgurkan började blomma idag
Körsbärstomat
Äggplantan blommar bra, men ännu syns ingen frukt
Svärmor har redan tomater på sina plantor!

Hänt sedan sist

Att tiden springer iväg när det är mycket att göra stämmer just nu till 110 %. Vi slutspurtar med bygget innan vårbruk och bebis. Jag försöker också reda upp i pappershögen här hemma innan ovanstående inträffar. Addera en trotsig tvååring som börjat hoppa över dagsvilan var och varannan dag och ni har en mor som ofta går och lägger sig innan kl. slagit 21 på kvällen.

Allt detta uppvägs dock av ljuset och våren! Jag pysslar dagligen i rabatten, även om magomfånget inte tillåter några stora utsvävningar. Men bara att få titta på när krokusarna slagit ut, tulpanerna skjuter i höjden och dra upp något litet ogräs här och där fyller mig med ett lugn.

Inte göra det lätt för sig

Det kan hända sig att vi fått frågan varför vi börjat bygga på vintern. Skulle det inte vara lättare att bygga på sommaren? Vilket det absolut på många sätt skulle vara. Det enklaste svaret är: tid. På vintern finns det helt enkelt mera tid för delägarna att bidra med sin egen tid till bygget. Båda har egna jordbruk (och andra företag) vid sidan om det gemensamma slaktsvinsföretaget. Vår, sommar och höst är i sig en enda arbetstopp och då återstår egentligen bara vintern.

Vi närde väl en liten förhoppning om att vintern skulle vara relativt mild då vi inledde hela projektet. Men det känns som om vi fått alla sorters väder under den byggtid vi hittills haft. Allt ifrån snöfall i mängder, ordentliga köldknäppar till töväder och stormvindar. Har vi inte kört bort snö från byggplatsen, har tjälkroken på grävmaskinen varit i flitig användning. Men nu är alla väggar som ska vara uppe i detta skede monterade, kanalbottnarna gjutna och inkommande vecka är det dags för kanalkanterna.

Bygge bland snöhögarna
Första elementen på gång
Sandbädd till kanalbottnarna
Gjutning av kanalbottnar vecka 10

Drömmar om våren

Ett intensivt och för mig stort trädgårdsintresse drabbade mig helt oväntat för ett par år sedan. I år hade jag tänkt (försöka) ta det lite lugnare och kanske inte driva upp fullt så många plantor. Försökte tala allvar med mig själv och dra mig till minnes alla paprika- och chiliplantor som jag inte hade rum med ifjol.

Vi kan väl kort och gott konstatera att det inte har gått sådär superbra med mina intentioner. I början av februari satte jag miniaubergin, paprika och ett par sorters chili. Dessutom finns det flera frösorter som får vänta till mars innan det är deras tur. Var jag ska få rum med allt om det lyckas gro är en helt annan femma.

Odlingen 2021 inledd

Jag gillar helt klart starten mest med odlingen; att få gå igenom frölagret, söka fram krukor och skita ner sig lite med jord under naglarna. Under veckan tittade de första små auberginbladen upp och cayennepepparn verkar också vara på gång.

Första plantbebisen!

Kanalbottnar

Vi är nu igång med bygget på riktigt! En lokal entreprenör i byn gräver och massvis med jord, snö och sand har flyttats från och till tomten. Här kommer en bildkavalkad så vi har det dokumenterat för framtiden.

Första grävdagen
Kanalbotten grävd och fylld med sand
Vi täcker in sandbäddarna så att inte tjälen ska gå ner i marken

Starten blev uppskjuten ett tag på grund av kylan, men nu håller vi tummarna för att vi är back on track.

Köttakademin 2021

Något som vi fick vänja oss vid under 2020 var ju helt klart distansmöten, vare sig vi ville det eller inte. För min egen del har det sparat massvis med tid att kunna sitta på möten hemma. Som förtroendevald i Vörå kommun, med över 60 km tur-retur till kommungården har det varit så fantastiskt smidigt att bara starta datorn, kolla ljudet och öppna Teams för att delta i möten. Klart att tekniken ibland krånglar och man river sitt hår om man inte får micken att funka, men det är smällar man får ta.

2021 ser ut att fortsätta i fjolårets anda vad gäller möten. Kommunens uppdrag har kört igång ordentligt redan och snart blir det en del årsmöten för de föreningar man är med i. Idag hängde jag med på Atrias Köttakademin från brorsans lägenhet i Purmo, medan barnet lekte hos mommo. Jordbruksministern, aktuellt från marknaden, premierade gårdar och t.o.m. en intervju från Kina bjöd programmet på. Även om man är ovan att sitta och bara lyssna flera timmar i sträck gjorde det intressanta programmet att det gick fint.

Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä hade en av de inledande talturerna

Självklart så finns det begränsningar med att inte kunna träffas fysiskt. Diskussionen löper (ibland) inte som den brukar och småpratet med andra deltagare är ofta ganska sparsamt. Men med tanke på vad läget ännu är i Finland och världen, är det ändå fint att man kan träffas digitalt.

Snart byggstart

En av grundideerna med bloggen jag hade var att jag skulle kunna ge en inblick i vårt jordbruk och vardag. Att visa var och hur våra grisar lever. Men så fick vi in en smittsam djursjukdom i vår besättning i början av 2020, nämligen salmonella. Hindrande av smittspridning och handdesinfektion var vardag för oss (i alla fall i svinhuset) redan då man började höra talas om Corona.

Smittan ledde till en stor operation med sanering av ett av våra svinhus, tvätt, desinficering, massvis med klädbyten och tät kontakt med kommunala och regionala myndigheter, slakteri osv. Som en liten ”bonus” hade vi också ett åsknedslag i början av sommaren. Pappersexercisen har varit… utmanande. Det har krävt mycket tid och energi av alla inblandade. Framförallt var vi tvungna att skjuta en stor planerad investering på framtiden. Nu börjar allt så småningom ha rett upp sig och beroende vinterns väder har vi troligen byggstart i slutet av januari i år.

För några dagar sedan var vi ute och avvägde där vårt nya svinhus kommer att byggas under 2021. Just nu är det bara en åkerplätt, men om ett par veckor är det förhoppningsvis full rulle. Nu håller vi bara tummarna att den värsta kölden inte blir alltför långvarig.

Snart blir utsikten en annan

103 år

Idag är det Finlands självständighetsdag. 103 år blir vårt land. Varje år den sjätte december stannar jag upp och tänker på de som kämpat för vårt lands självständighet. Främst tänker jag på min pappas farfar, ”gambäfaffa”. Han var en stor trygghet i min barndom. Hos gambäfaffa byggde jag Lego, drack gul lemonad och gick på promenad upp till höga berget.

Jag förstod först när jag blev äldre att han varit med i kriget. Liksom många andra veteraner pratade han aldrig om kriget. Det enda jag minns är från tiden han bodde på Pedersheim när han inte ville ta sina mediciner för att han trodde ryssen höll på att förgifta honom. Jag tror också att fammo berättat om att gårdens häst kallades in i kriget.

Gambäfaffa blev hela 97 år gammal. Sinnet grumlades de sista åren, men kroppen var (såvitt jag minns) i relativt gott skick. Jag hoppas att han var glad över hur vårt land utvecklats. Att vi har ett tryggt och stabilt land. Allt det som gambäfaffa också gav mig.

Ofrivillig paus

Det är länge sedan jag bloggat. Det finns en hel rad saker jag kunde skylla på, men det enklaste är på något vis det mest sanna. Livet kom emellan. Livet med en allt vildare tvååring, söndrig telefon och hög takt i vardagen under höstbruket.

Nu har tempot äntligen lugnat ner sig här i novembermörkret. November är den tyngsta månaden tycker jag. Regn, slask och mörker. Och i år också ett litet virus som sabbar en hel del.

För att motverka allt detta har vi börjat julpynta hemma. Bonden som annars är rätt strikt med när man ”får” börja med pyntandet har hängt upp gardiner, julstjärnor och plockat fram ljusstakar under den senaste veckan. Själv har jag provlagat lite plockmat till lilla jul nu i helgen. Vi maxar adventstiden i år va?

Jul i fönstret