Årets nya gröda

Vi odlar vanligtvis foderkorn, vete, bondböna och ibland havre. I höstas testade vi en ny gröda för oss, höstvete. Som namnet säger sås det på hösten och det stora spänningsmomentet var hur det skulle övervintra. Efter vad som tycktes vara en evighet blev beståndet äntligen ordentligt grönt! Vissa kala fläckar finns nog där det varit för vått, men överlag ser det ganska lovande ut.

I slutet av mars tyckte vi oss se lite liv bland brodden. Sedan kom det flera köldknäppar med både snö och hagel som gjorde att man kände sig lite avvaktande till om det alls skulle bli till något. Allt såg också envist brunt ut ännu slutet av april och vi funderade nog flera gånger om experimentet alls lyckats.

30.3.2020

I början av maj började det sakta men säkert vända. Beståndet blev allt grönare och började så småningom att sluta sig.

8.5.2020

I måndags tog hela familjen en cykeltur runt byn för att spana över höstvetet. Trots torkan ser det helt okej ut. Några bristsymptom (bl.a. mangan) kunde vi observera och som ni kan se på bilderna under har det redan börjat gå i ax! Ännu har vi förstås en hel växtsäsong framför oss innan det är dags för skörd. Men Bonden talar redan om vad vi kanske ska testa nu till hösten.

22.6.2020

Skogsarbete

Efter vårbruk och försommarens stora planteringsvecka är det äntligen tid för bloggen. Tiden och dagarna bara springer iväg just nu. Med strålande sol en stor del av dagarna de senaste veckorna har vi tillbringat mera tid utomhus än inomhus.

Men nu till dagens inlägg.

Då vårbruket blev klart hämtade vi 3 750 tallplantor till Munsala som skulle planteras där vi avverkat i höstas. Två något ovana planterare, värmebölja och att det ena skiftet låg långt inne i skogen gjorde att det tog ungefär en vecka att få ner allt i jorden. Vi planterade endast på förmiddagarna då det blev något helvetiskt varmt efter lunchen.

Nyplanterat

Jag kan ofta finna en viss ro i de mera monotona arbetena här på gården. Som att plocka sten, pina ved och plantera skog. Kanske är det för att man verkligen får bara vara och tänka i lugn i ro. Eller den fysiska tröttheten i kroppen efter en planteringsdag. Eller det faktum att man ser rent konkret att man fått något uträttat när plantlådorna minskar och ett skifte blivit färdigt.

Sista dagen, tredje sista lådan

Men jag måste ju ändå medge att det är skönt att ha undan ett helt arbetsmoment för i år. Att kunna checka av något på att-göra listan. Vår, sommar och höst består mest av olika arbetstoppar för oss. Till viss del njuter jag av den hårda arbetstakten, men tillika önskar jag nog oss något fler andningspauser i vardagen.

Bråda tider

Hann knappt posta föregående inlägg innan arbetet här hemma brakade lös igen. Under i princip två dagar har vi harvat, sått och vältat 17 hektar vete. Brådskan stavas utlovat regn till helgen. Svärfar och jag skötte vältandet idag, där jag fick eftermiddagspasset.

Trots att man ju de facto är väldigt bunden om man bor på ett lantbruk kände jag en oerhörd frihet idag. Bara jag, traktorn och fredagsradio på full volym.

Och fredagsglass 😊

Fördelar med en bonde, del 2

Till för ett par år sedan hade vi ännu grisar i den äldsta delen av ladugården. En del som var mycket tung att arbeta i rent fysiskt och inte optimal vad gällde inomhusklimatet. Efter att det lilla traktorgaraget för länge sedan blivit för litet byggdes hela den ladugårdsdelen om till garage för både bilar och betydligt större fordon. Kvar på utsidan lämnade den tomma dyngplattan, nu utan fastgödsel.

Till morsdag fick jag och svärmor en efterlängtad kompost. Den har vi dels för att minska på soporna till tunnan som vid varje tömning har en tendens att vara överfull. Dels för att ta tillvara på det biologiska avfall som två hushåll producerar. När man äter 98 % av alla måltider hemma blir det en hel del potatisskal, kaffesump och matrester.

Komposten fick passligt nog sin plats på dyngplattan, eller kompostplattan kanske vi skall kalla den.

Tydligen hade vi redan ett färdigt skydd för att förvara kompostströet i = den gamla skitkanalen.

Ännu händer det inte så mycket i tunnan, men jag tänker att efter ett par veckor när vi kontinuerligt fyllt på den kommer temperaturen säkert att börja stiga.

Det bästa av allt med placeringen? Det gör inget ifall komposten börjar klotta eftersom det finns en liten brunn under plattan dit all överflödig vätska far.

Annorlunda eftermiddag

Mina eftermiddagar består oftast av att försöka hinna med diverse göromål hemma medan barnet sover sin dagsvila. Idag såg programmet lite annorlunda ut eftersom årets stödinforunda ordnades helt via webben idag. Traditionellt har den ordnats som traditionella infotillfällen ute i kommunerna. Eftersom det är jag som har hand om ”EU-pappren” hos oss är det också min uppgift att hålla mig uppdaterad inför årets stödansökan.

Mycket har skett via webben under våren för min del, allt från nämndmöten till kaffeträffar. Det är ofta det krånglar när man gör saker live, via webben. Är det inte mickar som inte fungerar eller bild som stannar är det powerpointer som man inte lyckas få fram.

Screenshot: Fredrik Grannas och Rune Forsman

Inget av detta hände idag. Det var snygga övergångar mellan presentationerna, lite frågor infogat som lättade upp programmet och framförallt korta videor som gjorde att man orkade sig koncentrera genom hela. Kan ju hända att jag är partisk när det är nuvarande och forna kollegor som fixade inforundan, men gud vad proffsigt ordnat!

Screenshot: stödinforundan 2020

Ännu ordnas två stödinfon, ikväll 16.4. kl. 19.00 eller i maj 27.5 kl. 19.00. Här finns program och länkar.

Undrens tid

Det här med social distansering för med sig en del underliga bieffekter hemma hos oss. Bland annat detta:

Kläckte ur mig åt min kära mor att jag nog behöver ett projekt. Både stickor och garn följde med hem förra helgen och saldot hittills är ovanstående. När jag börjar ett projekt har jag en tendens att gå all in med en gång. Har försökt att inte ta mig vatten över huvu men i nuläget finns redan en huva och strumpor åt Bonden på stickorna.

Jag är relativt säker på att sist jag stickade var under handarbetstimmarna på sjuan. Då stickade jag ett pannband. Det tog hela höstterminen.

Pirret

Har ni någon gång haft ett skönt pirr i magen? Ett sådant där pirr som när man väntar på att få träffa någon man tycker om, eller när man ser framemot något riktigt roligt. Det pirret har jag.

Mitt pirr är våren. Inte i den bemärkelsen av fågelkvitter och nyutslagna löv, även om det också är trevligt. Nej, pirret är vår som i vårbruk. En vår fylld med brummande maskiner, damm och flytgödsel. Varje dag är olik den andra och tempot är högt när det kör igång.

Våren är en tid av väntan och förväntan. Just nu känns det som att den är så nära. Kanske har det att göra med den snöfattiga vintern. Eller det faktum att nästan alla sociala sammankomster har avbokats och jag behöver något att se fram emot.

Det är som om det ligger i luften. Sakta ser man hur åkrarna torkar upp lite mera dag för dag. Snart är det dags att fixa till det sista i maskinväg innan våren kör igång på allvar. Sedan beger vi oss ut.

Vårbruk 2019

Vikten av självförsörjning

Igår läste jag en artikel i Maaseudun tulevaisuus om hur Sverige hört sig för hos oss i Finland om vi kan förse dem med livsmedel. Den största orsaken är att Sverige endast har 50 % i självförsörjningsgrad på livsmedel, medan Finland har över 80 %.

Med dessa siffror i bakfickan behöver vi inte oroa oss för att maten ska ta slut i vårt land. Visst kan en del varor vara slutsålda på grund av folks hamstrande. Men håll gärna i minnet att korna mjölkar varje dag och exempelvis vi skickar grisar till slakt varje vecka. Dessutom, som tur är, finns det ännu inga bevis på att Covid-19 skulle påverka produktions- och sällskapsdjur eller spridas av dem.

Länge har jag varit övertygad om vikten av vår egen livsmedelsförsörjning. För vi behöver alla äta, varje dag, vare sig undantagstillstånd eller inte.

Smågrisleverans mars 2020