Bråda tider

Hann knappt posta föregående inlägg innan arbetet här hemma brakade lös igen. Under i princip två dagar har vi harvat, sått och vältat 17 hektar vete. Brådskan stavas utlovat regn till helgen. Svärfar och jag skötte vältandet idag, där jag fick eftermiddagspasset.

Trots att man ju de facto är väldigt bunden om man bor på ett lantbruk kände jag en oerhörd frihet idag. Bara jag, traktorn och fredagsradio på full volym.

Och fredagsglass 😊

Fördelar med en bonde, del 2

Till för ett par år sedan hade vi ännu grisar i den äldsta delen av ladugården. En del som var mycket tung att arbeta i rent fysiskt och inte optimal vad gällde inomhusklimatet. Efter att det lilla traktorgaraget för länge sedan blivit för litet byggdes hela den ladugårdsdelen om till garage för både bilar och betydligt större fordon. Kvar på utsidan lämnade den tomma dyngplattan, nu utan fastgödsel.

Till morsdag fick jag och svärmor en efterlängtad kompost. Den har vi dels för att minska på soporna till tunnan som vid varje tömning har en tendens att vara överfull. Dels för att ta tillvara på det biologiska avfall som två hushåll producerar. När man äter 98 % av alla måltider hemma blir det en hel del potatisskal, kaffesump och matrester.

Komposten fick passligt nog sin plats på dyngplattan, eller kompostplattan kanske vi skall kalla den.

Tydligen hade vi redan ett färdigt skydd för att förvara kompostströet i = den gamla skitkanalen.

Ännu händer det inte så mycket i tunnan, men jag tänker att efter ett par veckor när vi kontinuerligt fyllt på den kommer temperaturen säkert att börja stiga.

Det bästa av allt med placeringen? Det gör inget ifall komposten börjar klotta eftersom det finns en liten brunn under plattan dit all överflödig vätska far.

Annorlunda eftermiddag

Mina eftermiddagar består oftast av att försöka hinna med diverse göromål hemma medan barnet sover sin dagsvila. Idag såg programmet lite annorlunda ut eftersom årets stödinforunda ordnades helt via webben idag. Traditionellt har den ordnats som traditionella infotillfällen ute i kommunerna. Eftersom det är jag som har hand om ”EU-pappren” hos oss är det också min uppgift att hålla mig uppdaterad inför årets stödansökan.

Mycket har skett via webben under våren för min del, allt från nämndmöten till kaffeträffar. Det är ofta det krånglar när man gör saker live, via webben. Är det inte mickar som inte fungerar eller bild som stannar är det powerpointer som man inte lyckas få fram.

Screenshot: Fredrik Grannas och Rune Forsman

Inget av detta hände idag. Det var snygga övergångar mellan presentationerna, lite frågor infogat som lättade upp programmet och framförallt korta videor som gjorde att man orkade sig koncentrera genom hela. Kan ju hända att jag är partisk när det är nuvarande och forna kollegor som fixade inforundan, men gud vad proffsigt ordnat!

Screenshot: stödinforundan 2020

Ännu ordnas två stödinfon, ikväll 16.4. kl. 19.00 eller i maj 27.5 kl. 19.00. Här finns program och länkar.

Undrens tid

Det här med social distansering för med sig en del underliga bieffekter hemma hos oss. Bland annat detta:

Kläckte ur mig åt min kära mor att jag nog behöver ett projekt. Både stickor och garn följde med hem förra helgen och saldot hittills är ovanstående. När jag börjar ett projekt har jag en tendens att gå all in med en gång. Har försökt att inte ta mig vatten över huvu men i nuläget finns redan en huva och strumpor åt Bonden på stickorna.

Jag är relativt säker på att sist jag stickade var under handarbetstimmarna på sjuan. Då stickade jag ett pannband. Det tog hela höstterminen.

Pirret

Har ni någon gång haft ett skönt pirr i magen? Ett sådant där pirr som när man väntar på att få träffa någon man tycker om, eller när man ser framemot något riktigt roligt. Det pirret har jag.

Mitt pirr är våren. Inte i den bemärkelsen av fågelkvitter och nyutslagna löv, även om det också är trevligt. Nej, pirret är vår som i vårbruk. En vår fylld med brummande maskiner, damm och flytgödsel. Varje dag är olik den andra och tempot är högt när det kör igång.

Våren är en tid av väntan och förväntan. Just nu känns det som att den är så nära. Kanske har det att göra med den snöfattiga vintern. Eller det faktum att nästan alla sociala sammankomster har avbokats och jag behöver något att se fram emot.

Det är som om det ligger i luften. Sakta ser man hur åkrarna torkar upp lite mera dag för dag. Snart är det dags att fixa till det sista i maskinväg innan våren kör igång på allvar. Sedan beger vi oss ut.

Vårbruk 2019

Vikten av självförsörjning

Igår läste jag en artikel i Maaseudun tulevaisuus om hur Sverige hört sig för hos oss i Finland om vi kan förse dem med livsmedel. Den största orsaken är att Sverige endast har 50 % i självförsörjningsgrad på livsmedel, medan Finland har över 80 %.

Med dessa siffror i bakfickan behöver vi inte oroa oss för att maten ska ta slut i vårt land. Visst kan en del varor vara slutsålda på grund av folks hamstrande. Men håll gärna i minnet att korna mjölkar varje dag och exempelvis vi skickar grisar till slakt varje vecka. Dessutom, som tur är, finns det ännu inga bevis på att Covid-19 skulle påverka produktions- och sällskapsdjur eller spridas av dem.

Länge har jag varit övertygad om vikten av vår egen livsmedelsförsörjning. För vi behöver alla äta, varje dag, vare sig undantagstillstånd eller inte.

Smågrisleverans mars 2020

Corona och bonden

Finns det något annat att blogga om än Coronasituationen just nu? Känns nästan som om det är lite nonchalant att inte ägna åtminstone ett inlägg åt undantagstillståndet i vårt land. Massvis har redan sagts, men mina två reflektioner efter gårdagen är spontant:

  • Hur otroligt proffsig, lugn och tydlig vår regering med Sanna Marin i spetsen verkade på statsrådets presskonferens igår
  • Vikten av att vi nu arbetar tillsammans för att smittan inte sprids och att vi ”plattar ut kurvan” – blir alldeles varm i maggropen av den solidaritet som jag möttes av i mina flöden idag

Samtidigt diskuterade jag och Bonden vid kaffebordet imorse hur detta påverkar oss och vår vardag. I nuläget har inte speciellt mycket ändrats för oss. Jag är väldigt medveten om från vilken priviligierad position jag konstaterar detta. Skulle jag och Bonden haft en annan vardag och framförallt andra yrken skulle vi knappast sitta och hävda samma sak.

Men faktum är att jag som vårdledig ändå är mycket hemma, den ”största” ändringen är att eventuella mamma-barn träffar har avbokats i det här skedet. För Bonden är vardagen i princip den samma: grisar ska skötas morgon och kväll och däremellan sitter han ofta endera i traktorn eller grävmaskinen.

Många gånger har jag klagat över sena kvällar, mycket jobb och allmänt oförutsägbara arbetsdagar, men idag är jag bara tacksam över att jag bor och lever med en jordbrukare.