Vad bonden säger och vad han menar

Det finns vissa fenomen man nästan är tvungen att vänja sig vid när man bor med en bonde. Att tidtabeller inte alltid (läs: sällan) håller. Att dagarna snabbt kan ändras. Men kanske framförallt hur man borde tolka saker och ting när de förmedlas till en. Här ska ni vara medvetna om att jag och Bonden i många avseenden är väldigt olika, jag är alltid 15 minuter i tid, medan han ständigt är 15 minuter försenad.

Den eviga tidsoptimisten

”Jag kommer hem runt klockan 17.”

Trodde du kanske det betyder att arbetsdagen är slut? Hahaha. I vårt fall betyder det i nio fall av tio att Bonden kommer hem till gården då. Men ingång till vårt hem är kanske två timmar senare. (Om man har tur)

”Jag kan bli lite sen.”

Märk väl på meningens slut. Det här används frekvent när vi diskuterat ovannämnda hemgång. ”Lite sen” kan betyda allt från en halvtimme, till att han kommer in långt efter att vi andra lagt oss.

Sen finns det de helt underbara dagarna som inleds med:

”Jag tror jag tar ledigt idag.”

Att bara säga mitt i all rumba med fähusbygge, grisskötsel och flyghavreplockning att idag är det nog en ledig dag. De dagarna är helt fenomenala.

103 år

Idag är det Finlands självständighetsdag. 103 år blir vårt land. Varje år den sjätte december stannar jag upp och tänker på de som kämpat för vårt lands självständighet. Främst tänker jag på min pappas farfar, ”gambäfaffa”. Han var en stor trygghet i min barndom. Hos gambäfaffa byggde jag Lego, drack gul lemonad och gick på promenad upp till höga berget.

Jag förstod först när jag blev äldre att han varit med i kriget. Liksom många andra veteraner pratade han aldrig om kriget. Det enda jag minns är från tiden han bodde på Pedersheim när han inte ville ta sina mediciner för att han trodde ryssen höll på att förgifta honom. Jag tror också att fammo berättat om att gårdens häst kallades in i kriget.

Gambäfaffa blev hela 97 år gammal. Sinnet grumlades de sista åren, men kroppen var (såvitt jag minns) i relativt gott skick. Jag hoppas att han var glad över hur vårt land utvecklats. Att vi har ett tryggt och stabilt land. Allt det som gambäfaffa också gav mig.

Ofrivillig paus

Det är länge sedan jag bloggat. Det finns en hel rad saker jag kunde skylla på, men det enklaste är på något vis det mest sanna. Livet kom emellan. Livet med en allt vildare tvååring, söndrig telefon och hög takt i vardagen under höstbruket.

Nu har tempot äntligen lugnat ner sig här i novembermörkret. November är den tyngsta månaden tycker jag. Regn, slask och mörker. Och i år också ett litet virus som sabbar en hel del.

För att motverka allt detta har vi börjat julpynta hemma. Bonden som annars är rätt strikt med när man ”får” börja med pyntandet har hängt upp gardiner, julstjärnor och plockat fram ljusstakar under den senaste veckan. Själv har jag provlagat lite plockmat till lilla jul nu i helgen. Vi maxar adventstiden i år va?

Jul i fönstret

Agronomie- och forstmagister

24.4.2020 ansökte jag om mina agronompapper. Tre veckor senare såg jag att allt blivit godkänt bara några dagar senare. Orsaken att jag inte sett det var att allt sänts till skolans e-post fast jag i ansökningsblanketten fyllt i en annan? Nåväl, jag är ju trots allt FÄRDIG!

Detta är den mest udda känsla jag haft under våren. Efter att ha kämpat med att försöka få allt klart på distans. Efter X antal avbrott. Byte av jobb. Graviditet och bebis. Renovering. Mammahjärna.

Här är den:

Min gradu!

Den är verkligen inget mästerverk. Min duktiga flicka gråter lite inombords över hur halvhjärtat genomförd den slutligen blev.

Men.

Försöker intala mig följande:

  1. Den är klar
  2. Jag har fått den högre utbildning jag drömt om
  3. Det lyckades trots ovannämnda orsaker till förseningar (om än en hel del prokrastinering fanns med under processen)
  4. Den är klar

Ett ångestmoln över axlarna har lättat. Men känslan ändå, surrealistiskt är det enda jag kommer på för att beskriva den. Och hur ohögtidlig den slutliga processen har känts. Fyll i en blankett och sen få ett e-postmeddelande.

Artikel på andra inhemska

För över en månad sedan blev jag intervjuad av Maaseudun Tulevaisuus i egenskap av fullmäktigeledamot för SFP i Vörå kommun. Resultatet går att läsa här och här. Det som imponerade mig mest under intervjun var att artikelförfattaren Antti Kantola pratade svenska med mig! Något som man i dagens samhälle sällan tar för givet. Bilderna är alla tagna av Johannes Tervo.

Fotograf: Johannes Tervo
Fotograf: Johannes Tervo

Vem är Pampasbonden?

Jag som bloggar heter Madelene och bor i en liten by i Österbotten. Sedan sex år tillbaka är jag tillsammans med en bonde. Vi flyttade i somras in i mina svärföräldrars hus och jag är för tillfället vårdledig med vårt första barn. Bloggen behandlar livet på landet i allmänhet och livet på ett jordbruk i synnerhet.

Jag är uppväxt på en mjölkgård i det avlånga landskapet Österbotten. Länge var min största dröm att få komma bort, såsom det ju ofta är när man är ung. Jag flyttade hemifrån och levde studieliv i Nyland, var på utbyte, ”hittade mig själv” och tog examen. Trots min längtan bort drog ändå rötterna mig tillbaka. Jag flyttade hem, fick jobb och så småningom även en sambo, Bonden. Min sambo är heltidsjordbrukare och jag jobbar själv på en fackförening för lantbrukare och trädgårdsproducenter.

Trots att jag när jag var yngre bara önskade att få se världen, är jag i grunden väldigt bekväm av mig. Jag älskar tryggheten i min vardag, även om den inte är utan utmaningar. Min förhoppning är att ni ska finne nöje i min skildring av glesbygdslivet.

Fotnot

Namnet pampasbonden syftar på bloggens tema och geografiska placering. Pampas är ett smeknamn för mitt avlånga (och platta) moderlandskap: Österbotten.