Vad bonden säger och vad han menar

Det finns vissa fenomen man nästan är tvungen att vänja sig vid när man bor med en bonde. Att tidtabeller inte alltid (läs: sällan) håller. Att dagarna snabbt kan ändras. Men kanske framförallt hur man borde tolka saker och ting när de förmedlas till en. Här ska ni vara medvetna om att jag och Bonden i många avseenden är väldigt olika, jag är alltid 15 minuter i tid, medan han ständigt är 15 minuter försenad.

Den eviga tidsoptimisten

”Jag kommer hem runt klockan 17.”

Trodde du kanske det betyder att arbetsdagen är slut? Hahaha. I vårt fall betyder det i nio fall av tio att Bonden kommer hem till gården då. Men ingång till vårt hem är kanske två timmar senare. (Om man har tur)

”Jag kan bli lite sen.”

Märk väl på meningens slut. Det här används frekvent när vi diskuterat ovannämnda hemgång. ”Lite sen” kan betyda allt från en halvtimme, till att han kommer in långt efter att vi andra lagt oss.

Sen finns det de helt underbara dagarna som inleds med:

”Jag tror jag tar ledigt idag.”

Att bara säga mitt i all rumba med fähusbygge, grisskötsel och flyghavreplockning att idag är det nog en ledig dag. De dagarna är helt fenomenala.

Hänt sedan sist

Att tiden springer iväg när det är mycket att göra stämmer just nu till 110 %. Vi slutspurtar med bygget innan vårbruk och bebis. Jag försöker också reda upp i pappershögen här hemma innan ovanstående inträffar. Addera en trotsig tvååring som börjat hoppa över dagsvilan var och varannan dag och ni har en mor som ofta går och lägger sig innan kl. slagit 21 på kvällen.

Allt detta uppvägs dock av ljuset och våren! Jag pysslar dagligen i rabatten, även om magomfånget inte tillåter några stora utsvävningar. Men bara att få titta på när krokusarna slagit ut, tulpanerna skjuter i höjden och dra upp något litet ogräs här och där fyller mig med ett lugn.

Ofrivillig paus

Det är länge sedan jag bloggat. Det finns en hel rad saker jag kunde skylla på, men det enklaste är på något vis det mest sanna. Livet kom emellan. Livet med en allt vildare tvååring, söndrig telefon och hög takt i vardagen under höstbruket.

Nu har tempot äntligen lugnat ner sig här i novembermörkret. November är den tyngsta månaden tycker jag. Regn, slask och mörker. Och i år också ett litet virus som sabbar en hel del.

För att motverka allt detta har vi börjat julpynta hemma. Bonden som annars är rätt strikt med när man ”får” börja med pyntandet har hängt upp gardiner, julstjärnor och plockat fram ljusstakar under den senaste veckan. Själv har jag provlagat lite plockmat till lilla jul nu i helgen. Vi maxar adventstiden i år va?

Jul i fönstret